Tiggarflickan av Alice Munro
Den kanadensiska författaren Alice Munro gick bort för en knapp månad sedan. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2013 och har kallats den samtida novellkonstens mästare. När jag hörde om dödsfallet mindes jag att en av hennes böcker fortfarande låg oläst i mina boktravar.
Skälet att den inte blivit läst tidigare är nog mest att det är en novellsamling. Sådana har jag aldrig riktigt fastnat för, det blir för splittrat... Jag föredrar att dyka in i en berättelse, leva i den, fundera på vad som ska hända, och ha huvudpersonerna i bakhuvudet tills boken är utläst. Sedan kan jag glömma den, eller minnas den som bra - språk, stämning, miljöskildring eller karaktärer - utan att i detalj minnas handlingen.
Det gröntonade fotot på omslaget ser ut att vara från 60-talet. En kvinna i glasögon, som antagligen är yngre än hon ser ut, sitter i en väntsal vid en busstation, eller kanske på ett snabbmatsställe i anslutning till en bensinmack. Man anar att hon hellre skulle vilja vara någon annanstans. Uttråkad sneglar hon på det tomma cafébordet, försjunken i funderingar.
Titeln Tiggarflickan är lånad från en av novellerna, och den unga kvinnan på bilden skulle kunna vara Rose, huvudpersonen i alla de tio novellerna. Novellsamlingar har ofta ett tema som t.ex. brottsbalken i Persson Giolitos Motiv som jag skrev om i april i år.
Temat i Tiggarflickan är Roses liv, från det att hennes mor dog då Rose fortfarande var en baby i sin korg, tills hon blir medelålders. Att Munro valt att kalla samlingen Tiggarflickan kan bero på att Rose senare i livet - trots världsliga framgångar - aldrig riktigt känt att hon passar in. Det hon tänker, känner, önskar och vill, motsvarar sällan vad hon tror att omgivningen förväntar sig.
Novellen Tiggarflickan handlar om hur den utfattiga Rose blir uppvaktad av Patrick, en rik arvtagare. Han attraheras av hennes brist på kännedom om allt som han tar för givet, däribland målningen King Cophetua and The Beggar Maid av Edward Burne-Jones från 1884. Burne-Jones var en av "prerafaeliterna", en brittisk konstnärsgrupp som inspirerades av det italienska 1400-talsmåleriet. För några år sedan var det en utställning på Waldemarsudde med inlånade verk, och jag är ganska säker på att jag såg Tiggarflickan då. Till vardags hänger målningen på Tate Gallery i London. Hursomhelst - både kungen och flickan är starkt idealiserade, och om attraktionen är ömsesidig går inte att utläsa.
Att skönhet är att betrakta som "kapital" (likaväl som våld) är inte nytt i historien. Om Rose allmänt anses vara vacker sägs inte, men hon känner sig obekväm med situationen. Andra kvinnor har försökt fånga Patricks intresse, men misslyckats. Han anses vara ett "bra kap", men vad vill Rose? Hon letar upp målningen i en konstbok på biblioteket, och "betraktar tiggarflickan, så foglig och sensuell, med blyga, bleka fötter. Hennes mjäkiga underkastelse, hennes hjälplöshet och tacksamhet" Är det sådan hon förväntas bli?
Det är svårt att berätta om en novellsamling lagom ytligt. Här är det ändå sammanhängande nedslag vid olika tidpunkter i Roses liv. Det börjar i fattigdom och misär, med våld och misshandel, och slutar då hon städar upp hos sin styvmor som flyttat in på ett vårdhem. Däremellan kommer utbildning, karriär, förhållanden och familjebildning. Munro berättar klarsynt om fakta och händelseförlopp. Ibland är det nästan som att höra min egen mamma "det var så det var på den tiden, sån´t pratade man inte om, det var svårt för alla..."
På baksidan citeras DNs recencent: Den som inte upptäckt Alice Munro har något att se fram emot. Jag håller med! Man kan ana hennes skarpsynthet av författarporträttet. Med ett leende i mungipan verkar hon betrakta människorna omkring sig, tränga in i deras hemliga tankar och rädslor och få ner dem på pränt. Sedan förlåter hon dem säkert alla synder och svagheter.
Riktigt bra! Men inte så lätt- och snabbläst som jag förväntat mig. Detta är noveller med substans som kräver lite engagemang!