Om uträkning av omfång av Solvej Balle
Solvej Balle är en av Danmarks mest lovprisade nutida författare. Hon debuterade 1986 och skrev sitt första "mästerverk" på 90-talet, bosatte sig sedan på en liten ö och försvann ur rampljuset. Enstaka böcker gav hon ut, men ryktades om att hon arbetade på "Den stora romanen".
Så utkom kom del I-III i en planerad septologi, Om uträkning av omfång, och Balle tilldelades Nordiska Rådets litteraturpris 2022. Den första delen publicerades på svenska 2023, och nu har också andra och tredje delen kommit ut.
Den första boken i serien hyllades unisont i svensk press. Någon blev alldeles lycklig av att läsa den, och en annan utnämnde Balle till "litteraturens Einstein".
Omslaget visar ett foto på en kvinna i röd tröja bakifrån, kanske sittande vid ett frukostbord? Bilden är veckad eller upphackad i likstora vertikala remsor. Titeln är kryptisk: Vad är det för omfång som ska beräknas?
Jag läste om första delen då den kom ut. Den jämfördes med filmen Groundhog Day från 1993, där Bill Murrays rollkaraktär blir fast i 2:a februari i över 30 år. Jag såg trailern om filmen då det begav sig, men tyckte inte det lät så kul...För bokens huvudperson Tara Selter är det den 18:e november som upprepar sig, och den dagen lät om möjligt ännu tristare.
Då del II och III kom ut blev det crescendo i hyllningskören, men fortfarande hade ingen jag känner läst någon av böckerna. Så fick jag syn på den lilla tunna boken i bokhandeln och köpte den - att komma igenom de knappt 200 sidorna borde gå fort. Om man kallar sig litteraturintresserad kan man inte missa samtidens största mästerverk!
Boken handlar alltså om Tara Selter, som tillsammans med sin manThomas driver företaget T.&T. Selter. De handlar med antikvariska böcker som de köper på auktioner, från samlare eller andra bokhandlare. Speciellt inriktar de sig på illustrerade verk från 1700-talet, och verksamheten drivs från deras hus i en fiktiv by på franska landsbygden.
Den 17:e november reser Tara till en bokauktion i Bordeaux och lyckas ropa in tolv verk. På kvällen tar hon tåget till Paris och checkar in på det hotell där hon brukar bo då hon är på inköpsresor i staden. Hon pratar med sin man på mobilen och somnar sedan. Den 18:e november vaknar hon, går ut på stan, handlar flera böcker och besöker också en god vän och hans nya flickvän i deras antikvariat. Hon går tillbaka till hotellet, ringer sin man och går till sängs. Därefter står tiden stilla.
Första kapitlet beskriver vad Tara gör dag #121, d.v.s den etthundratjugoförsta upplagan av 18:e november. Hon har då kommit hem till byn och hör sin man röra sig i huset, hans steg på övervåningen, hur han går på toaletten, spolar vatten, sätter ner koppen på bordet. Själv håller hon sig tyst i gästrummet, för hennes man tror att hon fortfarande är i Paris.
Många versioner av 18:e november hinns med redan i den första delen av septologin. Det är exakta beskrivningar av ljud, observationer av känslor och tankar. Allt väldigt ordrikt och vackert formulerat. Att läsa om antikvariska böcker är intressant, liksom att komma in i den miljö där Tara rör sig. Hennes reaktioner på att vara fast i tiden, de initiala försöken att förklara för maken, vädret, saker som följer med, eller inte följer med mellan dagarna...
Men - jag förstår inte! Jag förstår inte titeln på bokserien, inte syftet med boken eller vad det är författaren vill säga. Det blir bara frågetecken staplade på varandra, och det kanske är avsikten? Att läsaren ska ta sig igenom alla sju böckerna för att få svaret på gåtan.
Några av recensenterna tolkar boken som inlägg i klimatdebatten, andra trodde att något spännande eller sorgligt ur Taras förflutna skulle dyka upp, men jag vet inte...
Det enda jag med säkerhet vet är att jag för tillfället fått nog av den 18:e november.
Lite otålig är jag - det skulle aldrig falla mig in att sträckläsa en författares samlade verk som vissa av mina vänner gör. Jag vill ha omväxling. Men kanske återvänder jag till Om uträkning av omfång om något år eller så och ser genialiteten?