maggismix.blogg.se - Nostalgitripp med golf längs Norrlandskusten

Nostalgitripp med golf längs Norrlandskusten

I slutet på 70-talet bodde vi i Kirkenes i Nordnorge. Sedan flyttade vi nästan 80 mil söderut, till Gammelstan utanför Luleå, där vi bodde i sju år innan vi flyttade drygt 90 mil till en Stockholmsförort. Åren går snabbt, vi har länge pratat om åka tillbaka till vår ungdoms trakter och nu blev det äntligen av.

Första stoppet blev Skellefteå, där vi spelade golf tillsammans med Portugalkompisen Kent och hans bror på deras hemmabana. Banan var vacker och kuperad, men tyvärr inte i toppskick. Det var roligt att pröva den ändå och trevligt sällskap hade vi ju!

Efteråt blev det sightseeing i staden med skolor, bostadsområden, gamla och nya broar och det gigantiska northvolt-området. En enorm satsning för staden och hela landets skattebetalare. Bara att hålla tummarna för att det går vägen! (...och inte slutar som Stålverk-80 i Luleå, om någon minns det...)

Vi åt varma mackor på Stigs Konditori som är världsberömt i Skellefteå, och sedan fortsatte vi norrut. Fartkameror kantar norra delen av E4-an, och det är nog bra för i verkligheten var det betydligt mera regn än i prognosen. Ibland riktiga störtskurar på spårig vägbana...

Piteå Stadshotell undergick fasadrenovering, men det gjorde ingenting för vi kom in via en baktrappa från parkeringen. Bar fanns i receptionen och en pampig trappa upp till rummet om man ville motionera lite. Vi fick ett rymligt rum med soffgrupp och balkong. Synd bara att det småregnade, men vi tog en liten sväng på stan i allafall.

Mitt emot hotellet ligger Piteå stadskyrka, en fin träkyrka från 1668. Nedanför den ligger Stadsberget, en märklig skapelse som för tankarna till trapporna vid Sergels torg i Stockholm, eller alla de trappor runt om i världen som brukar vara fulla av ungdomar och turister. Skillnaden var bara att de här trapporna inte ledde någonstans, och dessutom var de helt tomma - men det kanske berodde på gråvädret?

Såvitt vi såg var resten av stadskärnan också avfolkad, liksom de få öppna restaurangerna. Men mättnaden från Skellefte-Stigs macka satt i. Vi nöjde oss med öl och jordnötter från receptionsbaren i soffan på rummet.

Efter en stadig hotellfrukost fortsatte vi norrut. Luleå var sig inte alls likt, och avstånden var mycket längre än vi mindes dem. Nya köpcentra och bullerplank gömde bebyggelsen, och hyreshuset som vi först bott i hade bytt färg. Vårt allra första egna hus i Gammelstad hade också bytt färg, men det var ingen tvekan om att det verkligen var vårt gamla hus. Ingen var hemma, så vi fick inte veta hur många gånger det bytt ägare sedan vi flyttade ut. På ängen bredvid hade två nya hus byggts, så hur trädgården på baksidan utvecklat sig gick det inte att se.

Huset var det första och enda vi tittade på när vi bestämt oss för att köpa hus. Vi åkte dit från Mjölkudden i Luleå på en lunchrast (45 min), tittade snabbt på hus, tomt och omgivningar och sa "OK, vi tar det!". Sen skjutsade Anders tillbaka mig till jobbet medan vi åt en laxmacka i bilen. Inte en tanke på att pruta eller ens fråga något om huset! Ett plus var att det fanns båtplats i småbåtshamnen vid Lule Älv som låg alldeles nära.

Vi fick tillträde första september -79, och gifte oss i slutet av månaden. Sedan åkte vi på bröllopsresa och kom tillbaka i slutet av oktober. Då var ölandstokarna som växte framför huset manglade under is och snö, och vår lilla motorbåt låg ensam och fastfrusen i hamnen. Inte hade vi trott att vintern kunde komma så tidigt! Vi hade dittills bara upplevt exploderande vår och ljusa sommarnätter...

Nederluleå Kyrka och Gammelstads kyrkby var sig i stort sett lika, men det var ännu flera små röda kyrkstugor än vi mindes. Tydligt att minnet sviker, för världsarv får man väl inte bygga till? Det var fullt med utländska turistbussar och bilburna turister, och ett besökscentrum med café hade tillkommit. När vi bodde där var turister sällsynta, och det enda matstället Margaretas Värdshus hade korta och sporadiska öppettider.

Vi fortsatte vidare mot nordost till Rutvik där jag motvilligt började spela golf sommaren 1979. Jag tyckte det var en sport för pensionärer som tog alldeles för lång tid. Då hade golfbanan bara 9 hål, och det var gott om knott och mygg. Anders hade korta och oregelbundna arbetstider, så varje kväll när jag gick och la mig tog han med sig vår lapphund Cleo till golfbanan. Anders tränade golf och hunden jagade sork i dikena. Det var ljust hela nätterna, så när jag åkte till jobbet på morgnarna kom de båda hem och la sig och sov. (Jag behöver väl knappast säga att Anders snabbt blev mycket bättre än jag på golf? Men trots detta var jag med i det vinnande laget i den första tävling vi ställde upp i: Florida Scramble med 4-mannalag. Till varje lag lottades en A-, en B-,en C-spelare och en nybörjare. Jag hamnade i samma lag som klubbens bäste spelare, och fick som nybörjare glädjen att sänka min första birdie med en chip över Golfströmmen på 7:e hålet. Fortfarande mitt bästa golfminne!)

Klubben grundades redan 1955, och numera är det landets nordligaste 27-hålsbana. Man har tre slingor som alternerar, Renen, Björnen och Hermelinen. Två slingor spelas som 18-hålsbana och den 3:e som 9-hålsbana. När vi var där var det Renen-Björnen som gällde för 18 hål, vilket var bra, för Renen är den ursprungliga banan som vi verkligen ville spela. Björnen är en skogsslinga med ganska mycket bollslukande vatten, men den var också fin. Överhuvdtaget var banan och framför allt greenerna i mycket gott skick. Fantastiskt med tanke på den nordliga breddgraden!

Runtom det stora klubbhuset hade man byggt rader med små röda stugor, möjligen inspirerade av kyrkstugor. Ett hänglås satt på varje, och jag frågade vad man hade dem till. Det var bodar för förvaring av vagnar och utrustning som man fick hyra. Annat än de små trånga burar som står till buds på andra golfklubbar - här kunde en flerbarnsfamilj med lätthet få in allt de behövde och lite till, kanske rentav köra in en golfbil?

Den ursprungliga planen var att sova i Luleå, men eftersom det var tidigt på kvällen körde vi vidare. Vi stannade i Kalix, på det enda hotell som annonserades på hotellsajterna: Valhall. Det var över förväntan med välkomnande av en uppstoppad björn i trapphuset. Solen sken och uteserveringen var full. Det var fler än vi som ville ha bord, och hovmästaren lät mycket tveksam - när folk väl satt sig i solen på uteserveringen brukade de sitta tills solen gick ner. Inomhus var det också fullsatt. Den vänliga serveringspersonalen fixade dock fram ett par extrabord och dukade snabbt upp längst in i lokalen.

När man är i Kalix är det en sak man bara måste äta. Löjrom! Den serverades på en skifferplatta med frasiga rårakor ur våffeljärn, citron, creme fraiche, rödlök och dill. Precis som det ska vara! Sedan valde Anders högrevsburgare med pommes frites och jag regnbågsfilé. Anders sa att det var den bästa burgare han ätit, så jag smakade en tugga. Den var verkligen något alldeles extra! (En god vän som är hamburgerfantast säger ofta "En burgare är alltid en burgare!", men det stämmer inte. Det finns trista standardburgare, och så finns det jättegoda burgare - bäst var den på Valhall!)

Efter frukost dagen därpå åkte vi vidare till Storön utanför Kalix. Där bor Kerstin, den enda arbetskamrat som jag fortfarande har kontakt med sedan tiden i Norrbotten. Hon var sig lik men även hennes hus hade bytt färg, från grönt till en vacker klarblå färg. Vi tittade på hennes fina trädgård med blommor, morötter, potatis och snöbollsbuske. Sommaren är kort men intensiv i Norrbotten.Det växer så det knakar, jag minns att mina gurkor växte synligt dag från dag till dag. Det gällde att skynda på innan frosten kom och förstörde allt...

Vi fikade och pratade gamla minnen. Så mycket kul vi hade för 40 år sedan! Folktandvårdskliniken fungerade som hobbylokal på kvällar och helger: Vi tovade ull, stöpte ljus och beställde lådvis med garn från någon postorderfirma. Jag som hade misslyckats i skol-slöjden, fick äntligen lära mig att sticka! Min prestation på mellanstadiet bestod i 1 1/2 ljusblå babysocka, för jag insåg inte vitsen med att sticka babykläder - jag skulle ju inte ha några barn på mycket länge! Mina kompisar stickade hela set i olika pastellfärger. Undrar om något med tiden verkligen kom till användning?

Storön är centrum för löjromshanteringen och även om det inte var säsong verkade det vara aktivitet i fiskehamnen. Längst ut mot Östersjöns nordligaste del finns en småbåtshamn och ett bad med sandstrand. Titta noga på nedersta bilden så ser ni en badare! Själv minns jag knappt att vi badade i Norrbotten, trots att det ofta var varmt i luften på sommaren. Åkte vattenskidor på Luleälven efter vår lilla båt gjorde vi däremot - men det gällde att hålla sig på benen för att slippa det iskalla vattnet. Isen på älven brukade inte gå upp förrän i början av maj.

När vi lämnade Storön pratade vi om lämpliga stopp på hemvägen mot Hälsingland. Det var ett par golfbanor som Anders var intresserad av, men så tittade vi på väderprognosen och bestämde oss för att turas om att köra hela vägen hem i stället.

I Härnösand passerade vi vad Anders trodde var Sjöbefälsskolan där min syster gick för länge sedan. Vi skickade bilden till henne, men hon ville inte kännas vid den. Googling visade att den slottsliknande byggnaden varit internatskola för dövstumma från hela Norrland i början av förra seklet och Sjöbefälsskolan låg någon annanstans. Närmare kusten, kanske?

Ett annat landmärke på vägen är Bengt Lindströms stora Y vid E4:an i Timrå nära Midlanda flygplats. Y:et är länsbokstaven för Västernorrlands län, och i botten av den stora bokstaven fanns ursprungligen en turistbyrå. Hur det är med den saken idag finns ingen information om på nätet, men skulpturen väger 700 ton, invigdes 1995 och renoverades 2019. Den skulle ha återinvigts 2020, men det blev inställt pga coronaeländet. Vi tog oss inte tid att stanna och titta närmare, utan gasade på söderut mot tistlarna i våra grönsaksland.