Blomstertid!
Hur många olika sorters vilda blommor som blommar häruppe runt midsommar har jag ingen aning om. De är oräkneliga, i alla storlekar och färger. Barnbarnen tycker det är lite konstigt att det finns så många fina överallt - när ingen varken planterar eller vattnar dem.
Kanske blir jag lite tjatig när jag försöker lära dem namn på träd och växter, men jag vill inte att de ska bli som våra amerikanska vänner som inte ens ser skillnad på björk och tall. "So what, it´s a tree!"
Börjar härmed botaniklektionen: Överst en ängsklocka i motljus, gracil och lite blålila i färgtonen. Därunder stor blåklocka, robust och hög med rejäla klockor som vänder sig uppåt. Färgen är himmelsblå (cerulian för akvarellisten). Sedan kommer Sveriges Nationalblomma liten blåklocka som fick sin titel 2021 av Svenska Botaniska Föreningen, efter en omröstning där allmänheten fick delta. Den som har ungefär samma färg som den stora , men är betydligt mindre och mer finlemmad. Klockorna hänger som klockor väl bör.
Längst ner en starkt blålila toppklocka som jag misstänker är odlad från början. Den växer bara nära huset och äppelträden, och inte på ängar och vägrenar.
Överst ett av mina försummade jordgubbsland, där jag inte hunnit rensa alls i år. Naturen tar genast tillbaka sitt territorium. Ifall det alls blir några jordgubbar där, får de gå till fåglar och småkryp. Det gör inte så mycket, för landen närmast huset hade jag hunnit rensa så barnen fick plocka jordgubbar. Dessutom har min syster betydligt bättre ordning i sina land, så där fick de frossa ordentligt.
Rödklövern nedanför fick slinka med för att den är vacker, doftar gott och om man vill kan man leka insekt och få i sig lite nektar. Man drar försiktigt ut de små enskilda blommorna och suger i den rörliknande nederdelen. Om man har tur har inget bi varit där innan, och det smakar sött och sommar.
Att plocka smultron på strå är något som barnbarnen verkligen uppskattar - och jag med! Ingenting smakar bättre än solvarma, mogna smultron! Blåbären är också på gång redan, men de får vänta lite.
Tistlar har vi flera olika sorter av. De växer snabbt, och redan efter ett par dagar kommer det upp nya i landen. Förut har jag prövat att koka tistelskott som grönsak. Mycket gott, smakar som mild kronärtskocka, men tidsödande och inte riktigt värt besväret. (Jag vet att jag har skrivit om det, men hittar inte inlägget nu. Det som tog tid - förutom att rycka upp tillräcklig mängd skott - var att rensa och skölja bort jord och sandkorn). I år testade jag en ny variant: Att koka hela blomknoppar från en av de största sorterna. Det blev ingen större succe. Alldeles för fibrigt och taggigt, men smaken var bra. Bäst att lämna de vackra tistlarna åt insekterna!
Framför tistlarna på den övre bilden växer Johannesört. Det är i naturmedicinen ett välkänt medel mot nedstämdhet. En solig dag varje sommar brukar jag plocka de utslagna gula blommorna för att göra vackert rosa snaps. Om det är alkoholen eller blomextraktet som är mest verksamt mot depressionen ska jag låta vara osagt... I år låter jag Johannesörten stå, för hemgjord snaps finns kvar sedan tidigare år - och ingen i släkten är ändå speciellt förtjust i nubbe. (Men på midsommarafton fick vi prova ny smak: Västkustsnaps. Mer som likör än snaps, med nypon, slånbär och björnbär. Ovanligt söt, men jättegod. Kanske bättre till efterrätt än till sill?)
För ett par år sedan förgrodde jag pyttesmå vallmofrön i krukor. De flesta dog redan på småplantstadiet, men några överlevde och planterades ut vad som då var blomstersäng. Nu har de vilda växterna återerövrat marken, men ett par plantor övervintrar trots snö och kyla. Varje gång jag ser att de fortfarande lever blir jag lika glad!
För länge sedan har jag sett på TV när vallmoblommor slår ut i slow-motion. Tror det var opie-vallmo då, men i alla fall... Det skulle vara häftigt att montera en kamera som tar en bild varannan timme, från det att man anar färgen i knoppen tills dess blombladen fallit av. Det hela är över på ett par dygn.
I år missade jag som vanligt miraklet: Att se hur de silkespapperstunna kronbladen som ligger hopknölade i den tjocka knoppen vecklar ut sig, blir släta, vackra, klarröda och inbjudande för fjärilar och bin. Sedan faller de snabbt av och lämnar den purpurbruna fröställningen - som också är ovanligt snygg!
Avslutar med en bild på misslyckad odlarmöda. Tidigare skrev jag om hur jag korkat nog lagt tid och pengar på att plantera sorksäkra alliumlökar vid vår infart. Av de höga lila blommade de flesta trots torka och blåst, nu är bara blomställningarna kvar. Nyligen har små i ljust rosalila också slagit ut - helt i onödan, eftersom ingen ser dem bakom de frodigare vilda växterna. Och sorkarna huserar som de vill i resten av trädgården!