Vinter i Stockholm
Nationalmuseum besöker jag så ofta jag kan. Ibland för aktuella utställningar, men också bara för att slinka in en stund och titta på gamla favoriter. Eftersom jag sedan länge är medlem i Nationalmusei Vänner
är det lätt att göra en snabb visit när man känner för lugn och ro med lite kultur. Har man väl betalat sin årsavgift får man njuta av konstskatterna så ofta och mycket man vill! Nu har museets ekonomiska situation
glädjande nog förbättras såpass att de åter kan hålla öppet alla veckans dagar utom måndag.
Jag börjar med en gammal favorit: Albinoekorren målad av David Klöcker Ehrenstrahl 1697 . Den föreställer en vit ekorre som fångades av en stalldräng och fördes till den naturintresserade kungen Karl XI:s hov.
Där hölls den i bur tills kungen gav konstnären i uppdrag att porträttera den. Det är oklart om kungen hann se målningen eftersom han avled strax efter att den var färdig. Inte heller förtäljer historien ifall ekorren blev tam. I mina ögon ser
den lite spöklikt ondskefull ut.
Seden att tämja rovfåglar för jakt importerades till europeiska hov under medeltiden. Korsriddarna tog hem tekniken från sina färder i Mellanöstern. Duvhöken ovan hörde hemma vid det bayerska hovet, men jag tänker förstås
på Niklas Natt och Dags förfaders duvhök i boken Ödet och hoppet som jag skrev om 2023-12-10. Vem som målat höken vet jag inte, men den har skarp blick och fina löv-liknande teckningar på bröstet.
Holländarna målade många märkliga naturmotiv. Här en orm på fjärilsjakt i skogsdunkel av Otto Marceus van Schrieck (1628-1698). Aldrig att jag har sett ormar jaga fjärilar! Så värst mycket näring kan det knappast
vara i dem… men det är väl konstnärlig frihet att komponera motiv som man vill?
Enligt bildtexten föreställer tavlan ovan av Jacques de Gheyn ( också holländare) en ung kvinna som sörjer döda fåglar, närmare bestämt en duva, en rapphöna och en kungsfiskare. Min tolkning skiljer sig lite. Antagligen
har hennes make eller husbonde kommit hem med fåglarna och beordrat henne att laga till dem. Hon tänker nog "OK, duva och rapphöna har jag plockat, fyllt och stekt förut - men varför i hela friden måste han döda den lilla vackra
kungsfiskaren? Vad ska jag göra med den? Den stackarn har inte mycket kött på benen!"
Italienaren Giuseppe Arcimboldo(1527-1593) var verksam hos kejsar Rudolf II i Prag. Hans välkända kompositioner har alltid fascinerat åskådarna. Vänd denna bild av tillagad rapphöna (?) och spädgris upp och ner, så framträder
Kocken!
En favorit av lite senare datum är Bertha Wegmanns porträtt av kollegan och vännen Jeanna Bauck. Skälet till att jag fastnat för den är att motivet känns så levande, med blicken mot betraktaren och solljuset i håret. Den målades 1881,
och är annorlunda än många porträtt från den tiden. Vanligen ser objekten högdragna och allvarliga ut då de avbildas. Både Bertha och Jeanna var verksamma i Paris och målade av varandra som arbetsprover att visa presumtiva
porträttkunder. Detta är den minst formella avbildning jag sett - och i mitt tycke den bästa.
Tavlan ovan är målad av Jeanna Bauck 1889. Den föreställer Bertha Wegmann i färd med
att måla av en dansk läkare. Också ett ovanligt porträtt: "Konstnären in action".
Ingen som besökt Nationalmuseum har väl missat Carl Larssons stora målning Midvinterblot i trapphallen? Den nationalromantiska tavlan utfördes 1914-1915 och var redan från början kontroversiell. Vid den tiden ansågs motivet
omodernt och opassande, och museet refuserade den då den var klar. Sedan 1998 hänger den dock på den plats där Carl Larsson tänkt - men det fick han förstås inte uppleva eftersom han gick bort redan 1919.
Den tillfälliga utställningen Beauty and the unexpected visar modernt och samtida konsthantverk från USA. Utställningen innehåller många udda och roliga verk och flera är donerade av konstnärerna till museet. Vissa för
tankarna till sådant jag skrivit om tidigare. Stassen ovan kallas Fibrous Raiment, och är virkad av sisalhampa och gamla videoband. Påminner lite om de märkliga Haute couture-skapelser som anpassats till en manskropp på Liljevalchs. Konstnären
heter Debra Rapoport och är född 1945.
Broschen ovan av Joyce Scott (f. 1948) kallas Daybrake och består av smält glas, pärlor och ståltråd. Vi testade glasfusing på Fridhemsplan som jag skrev om 2022-12-23. Nu blev jag inspirerad
och vill försöka igen, kanske slänga på lite glaspärlor och se hur det blir? Undrar vad konstnären menar med "daybrake" istället för daybreak? Ett rött stoppljus som bromsar dagen i stället för att låta gryningen ha sin gång?
Avslutar med några Stockholmsbilder - ni känner säkert igen vyerna över vår vackra huvudstad!
Hela detta inlägg har varit ett experiment. Min dator har nämligen slutat samarbeta, så detta är gjort på "tidningsläsar-iPaden". Hoppas att det funkar!