Utflykt till Aracena i Andalusien
På husfasaderna fanns skyltar som pekade mot grottan, la Gruta de las Maravillas (underverkens grotta). Det var bra, för utan dem hade det inte
varit helt lätt att hitta. En stor parkeringsplats för grottbesökare fanns, men sen stod vi där bland husen mitt i stan tills vi upptäckte skyltarna. Vi promenerade uppför en stenlagd gata där ett par turistbutiker skvallrade om att
vi var nära, och så hittade vi turistkontoret. En dryg halvtimme skulle vi få vänta innan det avgick en grupp, så vi tog kaffe i solen på en uteservering.
Även i Spanien används skyltar av azuleios, de karakteristiska kakelplattorna som finns överallt i Portugal. Min spanska är närmast obefintlig, men andemeningen på skylten ovan är att den ärade Markisen av Aracena tillsammans
med en polare fick idén att underlätta besök i grottan. Ur egna fickor bekostade de allt arbete som behövdes, inklusive elinstallation och belysning. Det hela stod klart 1914. Invånarna i Aracena skramlade ihop till kakeltavlan för
att visa sin tacksamhet.
Nedgången till grottan var oansenlig genom ett hus mitt emot turistbyrån. Efterhand kom fler och fler besökare dit och till sist kom guiden. Vi måste gå i grupp, hålla ihop och inte avvika från leden. När vi kom in i den första droppstenssalen
berättade guiden att turen bara gavs på spanska, men att det fanns en app som man kunde ladda ner för engelskt tal. Att all fotografering var strikt förbjuden, sa hon dock tydligt på engelska.
Jag är inte teknikfientlig, men ibland jag blir så trött på alla appar, så jag spetsade öronen och försökte förstå spanskan. Det mesta man skulle göra var ju ändå att titta - och att koncentrera sig på att inte halka och trilla. (En
man som smygfotograferade blev straffad direkt. Han drattade på ändan i ett slipprigt nedförslut.)
Turen pågick i ungefär trekvart och vindlade sig långt ner under markytan. Hur långt ner, och hur många hundratusen år det tar för stalagmiter och stalaktiter att mötas har jag redan glömt.
En stor grottsal kallades katedralen och där kunde man med lite fantasi se både änglar och diverse djur i tak och på väggar. Mycket vackert och imponerande, väl värt ett besök! Eftersom man inte fick fotografera tar jag med ett fint
blyinfattat fönster alldeles vid entrén. "Detta leder till stjärnorna" står det på latin. Undrar om det var markisens valspråk rent generellt, eller om han genom att bekosta grottans tillgänglighet hoppades hamna där?
Gatan som leder upp mot grott-entrén, givetvis kantad av apelsinträd. Kvadraten mitt i bild är någon slags källa eller brunn, eller så är det avrinning från underverkens grotta. Ovanligt med en smal kanal med porlande vatten mitt
i gatan!
Efter lunch med öl ur frostiga glas på en av restaurangerna på torget, körde våra vänner tillbaka till Portugal. Vi letade oss också ut ur staden, och efter lite felkörning hittade vi infarten till vårt lantliga hotell. Utan mobilens
hjälp hade vi aldrig misstänkt att den lilla smala grusvägen skulle leda någonstans.
Vid incheckningen fick vi veta att middag serverades tidigast kl. 21:00. Det var soligt och varmt , och jag frågade om poolen var uppvärmd så vi kunde våga oss på ett dopp. Receptionisten skrattade: "Nej, den
är stängd - här i Spanien har vi vinter!" Själv hade hon tjock ylletröja och vinterkängor med stickade benvärmare, medan vi var varma trots att vi var betydligt mer lättklädda.
I stället tog vi en promenad uppför berget bland korkekar och ärt-törne, mellan stenstägslade betesmarker där antagligen de iberiska svarta grisarna brukar böka. Inga grisar ute dock - de kanske får vara inne på vintern?
Poolen var övertäckt och ovanför den såg det ut som de massagebäddar som man kan hitta i Sydostasien. Nu var allt lugnt och stilla, fågelsång, tuppars galande i fjärran och surr från bin och andra flygare. Mest gulblommande här också, men nere
vid hotellet fanns det köksträdgård med lite av varje.
Bilderna hamnar som de vill och i olika format, men ovan syns i alla fall ärttörne, rosmarin i blom och en skördeklar kronärtskocka. Medan solen gick ner mellan korkekarna satte vi oss på vår lilla uteplats och njöt av friden
i väntan på att kocken skulle anlända.
Korkekarna ser förstås inte ut som trädet hos Disneys Ferdinand. Istället känner man igen dem på att de är avbarkade på nedre delen av stammen. I Portugal och Spanien har skruvkorkarna inte slagit igenom, och man gör också
allt möjligt annat av kork, som exempelvis handväskor, skärp och plånböcker.
Hela hotellet var dekorerat med bilder på grisar, stora, små och de flesta svarta. De små söt-trynena i hatten hängde i receptionen tillsammans med en massa större släktingar. Middagsmenyn innehöll huvudsakligen griskött. Gott,
robust och utan krusiduller!
Vägen tillbaka till rummet kantades av lampor i vegetationen, och i fjärran syntes ljusen från Aracena. Där finns det tre sevärdheter: Grottan, ett museum tillägnat Jamon Iberico, den torkade skinkan från den
lokala svarta grisen, och den gamla medeltida borgen på toppen av berget. Våra svensk-portugisiska vänner hade olika uppfattningar om skinkmuseet, någon tyckte det var intressant och en annan att det var urtrist. Vi
struntade i skinkan och åkte till borgen. Den var i alla fall lätt att hitta , men man fick parkera nedanför och promenera en bra bit uppför.
På vägen mot borgen passerade vi blommande mimosaträd och citroner. Nere vid kusten har mimosan bara små gröna knoppar och blommar nog inte än på flera veckor. Jag har sett mimosa i blom tidigt i de portugisiska bergen också
- det kanske är av en annan sort än de vid kusten?
Att ta sig upp osedd från baksidan av fästningen kan inte ha varit lätt. Brant och stenigt, och lätt för spejare och bågskyttar att upptäcka en. Vi tog huvudingången förstås.
Efter en lång vandring uppför nådde vi först kyrkan och sedan borgen. Fantastisk panoramautsikt runt hela nejden, och imponerande hantverk av alla dem som för länge sedan fogat ihop stenar till prydliga gator och byggnadsverk.
Nu börjar det bli dags att sluta. Borgar och kyrkor innehåller många vackra detaljer, men jag vill bara råda alla att resa dit och upptäcka själva. Riktigt intressant med all historia om strider mellan morer, olika markiser, hertigar
och grevar, portugiser och spanjorer, alla årtal och namn som man glömmer så snart man läst dem.
Avslutar med en Madonna och en vy från vägen hem. Efter ett bra stycke genom idylliska byar och landsbygd kom oväntat ett gigantiskt dagbrott. Det är en koppargruva som fortfarande är i full gång, med gruvby, stora maskinhallar
och allt som hör till på toppen av ett berg.