Skördetid igen!
Under en kort bortavaro hann gurkväxterna expandera rejält. Jag blev förvånad över att redan hitta stora Västeråsgurkor och squashar bland ogräset - men skörd är alltid roligt!
I kylskåpet finns fortfarande både saltgurka och ättiksgurka kvar sedan förra året, och i frysen har jag flera paket squash-soppa. Nu försöker jag ta tillvara så mycket som möjligt i färskt och nyplockat skick.
Ett givet tillbehör till leverpastejmackor och allehanda kötträtter är färsksaltad gurka. Mina största burkar är fortfarande upptagna, så nu gjorde jag den i en salladsskål som precis fick plats i kylskåpet. Gurkan kommer garanterat att gå åt snabbt, för det är Anders favorit. Själv gillar jag ättiksgurka bättre... Jag skrev om snabb-gurkan redan förra året, lätt och enkel att göra: Bara saltlag, svartvinbärsblad, pepparrotstrimlor och dillkronor. Om man inte har det ena eller andra spelar ingen större roll - men någon smaksättning och dekoration behövs tycker jag, bara salt är lite trist.
Squashen smakar inte så mycket i sig själv, men den är mycket användbar. Tål att kryddas upp och experimenteras med. Här tärnade jag en, stekte i smör med röd- och vitlök, saltade och pepprade och blandade i rejält med klippt bladpersilja före servering. Riktigt gott tillsammans med älgfärsbiff, knaperstekta kantareller, asterix-potatis (snyggare rå - rödskalig!), sallad och lätt förvällda haricots verts - allt nyskördat utom älgfärsen, förstås. När jag nu ser på bilden saknas det något rött, men de köpta tomaterna var slut och de hemodlade inte mogna ännu. Och så är min färsbiff väldigt liten - men numera äter jag betydligt mera vegetabilier än kött. Sås blev det ingen heller, men väl en smörklick på färskpotatisen.
En annan dag blev det en enkel gratäng. I en smord ugnsform lade jag ett lager squashskivor, så ett tjockt lager köttfärssås (typ bolognese), sedan squash-skivor och riven västerbottenost ovanpå. In i ugnen i 225 grader tills det såg bra ut, en dryg halvtimme. En sån här rätt kan man förstås ha ris, pasta eller potatis till. Eftersom vi bara var två (och Anders undviker kolhydrater) smaskade vi i oss alltihop utan tillbehör. Gott!
Vid den här tiden på året är en av mina favoritsysselsättningar att plocka svamp. Dessvärre försvinner det ena säkra svampstället efter det andra på grund av avverkningar. Det är hopplöst att orientera när det som brukade vara skog ser ut som på bilden ovan. Stigarna är borta, så man hittar inte till svampställena. Fast svampställena kanske inte alls finns kvar? Att lärksopp, aspsopp & co lever i symbios med träden via mykorrhiza fick man lära sig i skolan, med dör svamparna ut när träden huggs ner? Om någon vet - hör av dig!
Skogarna i Hälsingland är vidsträckta och det finns många skogsvägar att utforska. Lite förvånad blev jag häromdagen när en okänd bil hade parkerat vid vår brevlåda och ett par svampletare kom ut från grannens tomt. Själva ger vi oss långt ut i skogen, och ibland har vi tur. De få kvarvarande ställena hemomkring verkar det vara många som känner till...
Oväntat hittade vi redan svart trumpetsvamp. Den brukar annars komma senare på hösten och är en delikatess knaperstekt. Dagen skörd på köksbordet övervakas från väggen av en gris i olja som min pappa har målat. Den tycker jag mycket om!